Vingbåten antogs i Finland som juniorbåt 1930. Den har exakt samma skrov som Stjärnbåten men något mindre segelyta 14 kvm. Dessa båtar hade samma stora betydelse för finsk kappsegling som Stjärnbåten. Nästan alla framgångsrika seglare seglade först Vingbåt. Ca. 100 båtar byggdes, den första tävlingen hölls 1932.
Utdrag ur Stjärnbåtsboken av Rolf Paulin.
Till Finland kom Stjärnbåten 1930 med namnet Vingbåten
Vid denna tid sökte man i Finland efter en juniorbåt. Man tog över Stjärnbåten men minskade segelytan något och gav den namnet Vingbåt med ett vingmärke i seglet.
I Uppslagsverket Finland www.uppslagsverket.fi/bin/view/Uppslagsverket/Vingbaatffann jag följande information där jag ändrat texten något:
I Finland testades 1930 den svenska tremans Stjärnbåten med 15 m2 segelyta. NJK beslutade modifiera den till tvåmansbåt med 14 m2 segel. Samtidigt missade man möjligheten att skapa en enhetlig samnordisk juniorbåtsklass. Den ”ostjälpbara och osänkbara” Vingbåten marknadsfördes som ”ett ofarligt medel till segling”, och i förening med ett förmånligt pris var följden att båten snabbt blev populär. Den verkliga boomen inträffade 1945-48, då Thunebergs och Vators varv serietillverkade Vingbåten. Det ryktades om att vissa äldre båtar var speciellt snabba tack vare väl utnyttjade skrovtoleranser. Detta ledde till höga transfersummor då legenderna med segelnumren 14, 34 m.fl. dök upp på den fria marknaden.
1960-62 byggdes ännu ett tiotal Vingbåtar på ovanliga varv såsom Fazers musikhandel (pianofabriken). Men därefter lade de moderna lätta jolleklasserna beslag på ungdomens intresse. Man försökte 1966 med konstgjord andning i form av dacronsegel och spinnaker, men för sent Vingbåtens tid var förbi. Då hade man byggt 115 Vingbåtar. Under storhetstiden var fälten stora, med upp till trettiotalet båtar vid de årliga juniorregattorna. Nivån på Vingseglandet var stenhård. Flera av landets seglingsolympier, såsom Peter och Henrik Tallberg, har täljt sina första lärospån i den robusta och slitstarka Vingbåten.
Om Vingbåten i ”Uppslagsverket Finland”
Vingbåten, Sulka på finska (texten är något redigerad).
I Finland testades 1930 den svenska tremans stjärnbåten med 15 m2 segelyta. NJK beslutade modifiera den till tvåmansbåt med 14 m2 segel. Samtidigt missade man möjligheten att skapa en enhetlig samnordisk juniorbåtsklass. Den ”ostjälpbara och osänkbara” Vingbåten marknadsfördes som ”ett ofarligt medel till segling”, och i förening med ett förmånligt pris var följden att båten snabbt blev populär. Den verkliga boomen inträffade 1945-48, då Thunebergs och Vators varv serietillverkade Vingbåtar Det ryktades om att vissa äldre båtar var speciellt snabba tack vare väl utnyttjade skrovtoleranser. Detta ledde till höga transfersummor då legenderna med segelnumren 14, 34 m.fl. dök upp på den fria marknaden.
1960-62 byggdes ännu ett tiotal Vingbåtar, på ovanliga varv såsom Fazers musikhandel (pianofabriken). Men därefter lade de moderna lätta jolleklasserna beslag på ungdomens intresse. Man försökte 1966 med konstgjord andning i form av dacronsegel och spinnaker, men för sent – Vingbåtens tid var förbi. Då hade man byggt 115 Vingbåtar och mer än 500 stjärnbåtar. Under storhetstiden var fälten stora, med upp till trettiotalet båtar vid de årliga juniorregattorna. Nivån på vingseglandet var stenhård. Flera av landets seglingsolympier, såsom Peter och Henrik Tallberg, har täljt sina första lärospån i den robusta och slitstarka Vingbåten. (Henry Ericsson)
