Seglarskolor. Den organiska och den patetiska.

 

 Seglarskolor. Den organiska och den patetiska.
Text: Tomas Svensson 2018-01-11

 

 Nu spetsade jag rubriken en smula men historien visar- liksom resultaten- att den inte är utan grund. 

Hur många seglare utbildade du under din aktiva tid? Själv blev det åtminstone ett halvdussin, två av dessa blev mer framgångsrika än jag själv, men någon skola var det inte tal om bara gemenskap och förebilder. 

När jag i tidigare inlägg beskrev hur seglingstraditionen upphörde glömde jag en viktig detalj: den organiska ”seglarskolan” upphörde också. Enmansjollarna utgjorde från 1970-talet en stor andel av deltagande båtar till skillnad från decennierna efter kriget då all i stort sett all segling förutom i Finnjollen skedde i två eller tremans båtar. 

Låt oss återvända till denna tid, båtbeståndet ökade stadigt, det började bli ont om gastar, de var i många fall helt enkelt upptagna eller hade skaffat egen båt. Man fick ta vad man kunde finna. 

Min första egna kontakt med kappseglingen kom till av en tillfällighet vid 9 års ålder. Detta var ännu under bomullseglens tid i slutet av 1950-talet. Jag hade cyklat ner till Lindåsviken, norr om Kullavik för att titta på poängseglingarna som Hedens Kappseglings Sällskap ordnade för Stjärnbåtar, J 10:or och GKSS-ekor. Jag var ensam och hade inte någon tanke på att delta, men en grabb som seglade Långedragsjulle, en J 10:a hade ingen gast och bönade och bad att jag skulle ställa upp. 

Han frågade inte efter om jag kunde segla, det var knappast heller inte helt nödvändigt för en gast under denna tid, de få uppgifter som hörde till gastens område kunde i huvudsak förklaras av rorsmannen under seglingens gång om det skulle knipa. Nu kunde jag redan en del om segling även om det ännu inte hade handlat så mycket om praktik. 

Låt oss tänka tanken att det handlade om en annan kille som inte hade med segling att göra, utan bara av en händelse hade befunnit sig på platsen, så hade man här på rak arm erbjudits att förutsättningslöst delta i kappsegling! Så lätt kunde det vara att hamna rakt in i kappseglingsgemenskapen vid denna tid. 

Då rorsmannen på J 10:an som var i 15-16 års-åldern såg både lite förtvivlad men samtidigt rätt snäll ut bestämde jag mig för att prova på, så kom det sig att jag klev ombord på den kappade J 10:an nr 386 Mac-Aroni som normalt seglades av Birger Svenningsson från grannviken Örsvik, men som nu var utlånad till den förtvivlade rorsmannen som fått en pojkspoling som gast. Vad som medverkade till att jag valde att följa med, var kanske också att jag kände till några av de olika båtarna, var de hörde hemma, och hur de brukade placera sig under olika förhållanden. 

När Birger Svenningsson seglade denna båt hände det emellanåt att den hörde till de absoluta tätbåtarna, men det skulle den inte göra vid detta tillfälle. Vinden var ostlig denna mulna sommardag och till en början med rätt svag, åtminstone tycktes den så på länsen ut mot Kumleskär. På väg dit blev emellertid sjön allt gropigare, vilket tydde på att det ändå blåste någorlunda, hur mycket blev jag varse först när kryssen började och jag skulle skota in focken, halvvägs gick ju an med det var kryss och lika mycket till borde dras in, men det var tvärstopp hur mycket jag än slet i skotet som snart fick fingrarna att kännas skinnflådda, så det var inte konstigt att vi blev rejält på efterkälken. Först när vi kom i lä av holmen Saltkälen och vi gjorde slag lyckades jag skota hem helt. 

”Så här skulle du ha skotat tidigare” sade den förtvivlade som nu närmast var den resignerade, med ändå vänligt tonfall. Jag var trots allt nöjd med att det var på hans enträgna förslag och idé som fått mig att ställa upp i denna segling. Detta bara ett exempel hur det kunde gå till. 

Ofta gällde gast behovet bara kränggast vilket fick många att äntra sitt första men inte sista båtdäck. Ibland fanns det även gastbehov utan egentlig orsak! Den nordiska Folkbåten har normalt alltid tre mans besättning oavsett vind, trots avsaknad av spinnaker. Vad den tredje personen skall syssla med har jag aldrig blivit klar över. Om det vore så att personen kommenderas att ligga halvvägs ut på bordläggningen vid lovarts vant hade det varit rimligt, men det är sällsynt. 

Istället sitter denne i sittbrunnen tynger ner aktern och skymmer sikten för rorsmannen! Kasta tredje person överbord! Nej absolut inte! det är ju denne som ofta med alla sinnen tar in vad som händer ombord och om besättningen har en positiv attityd snart värvat ytterligare en intresserad seglare, först som mer aktiv gast, senare ofta som båtägare och rorsman själv värvande och utbildande gastar! En självgående organisk seglarskola! 

Som om inte detta vore nog fanns fler steg i den organiska seglarskolan. 
Utmärkande för denna form av ungdomssegling var också att den förenade åldrar på ett sätt som är sällsynt inom idrotten. Ofta talar vi ju om en idrottsforms uppfostrande verkan, inte minst inom seglingen. Här handlade snarare om att ungdomarna själva sysslade med en verksamhet som utvecklade individuell mognad, då det inte fanns någon styrning från vuxna som kunde knytas an till begreppet fostrande. Inte heller handlade det om att vuxna medvetet höll sig undan. Det socialvetenskapliga begreppet som är aktuellt i detta fall talar då om indirekt fostrande. 

Banden mellan vuxna och ungdomar var således underordnade, däremot fanns det en tydliga band mellan de som var 10 till 13 år och något äldre ungdomar mellan 15 och 18 år. Vanligtvis är ju annars umgänget mellan dessa åldersgrupper begränsat, men här var det vanligt, och i en del fall nästan en förutsättning då kappseglingar skulle äga rum på en helt annan plats, dit de yngre i många fall inte kunde, fick- eller vågade bege sig utan närvaro av äldre pojkar som kunde hjälpa till vid behov. 

På detta sätt kunde även de yngre följa med och ta sig till en annan ort, vara borta och kappsegla hela dagen utan att föräldrarna eller segelklubben var direkt inblandade, en matsäck hemifrån var det enda som behövdes från deras sida. Detta medverkade till att de yngsta snabbt fick upp förmågan att reda sig själv och ta ansvar på alla sätt och de sociala aspekterna på detta blev ju då minst lika gynnsamma. Man fick själv räkna ut eller kanske tillsammans med kompisarna, hur lång tid som måste beräknas beroende på distans och vindförhållanden för seglingen till den aktuella seglingsplatsen för att hinna i god tid till start, och sedan se till att denna plan kunde hållas. 

Allting i båten skulle vara i bästa ordning, sedan blev det att gå upp tidigt. Kanske ännu en gång höra den senaste sjörapporten i radion om kommande vindförhållanden. Medföra matsäck och lämpliga kläder, ombyte, pengar för startavgiften, klocka, tidtagarur, penna, kompass, tape, sjökläder, stövlar, eller seglarskor, flytväst m.m. 

Även de allra minsta ”telningarna” på 7-9 år som ännu var för små för att kappsegla själva fick ofta efter träget och energiskt frågande följa med från Kullavik till någon kappsegling, som ägde rum inom räckhåll som Billdal, Hovås, Köpstadsö eller Särö, där sattes de iland vid startplatsen fick se seglingarna och fiska krabbor innan det var dags att anträda återfärden hem igen, de fick samtidigt kunskap hur knopar slogs och kunde ibland få i uppgift att skura däck på en Stjärnbåt eller J 10:a. 

Att dessa barn själva kunde se och uppfatta förlopp, skeenden och sammanhang i seglingen redan innan de själva började som seglare fick naturligtvis till följd att inlärningsprocessens tid förkortades avsevärt och kappseglingskompetens erhölls tidigt, vi var många som genomgick den utvecklingen. Det var inte enbart det att man fick se hur man skulle gå tillväga utan kanske framförallt såddes och skapades ett synnerligen livskraftigt frö och drivkraft hos dessa barn. Det är inte svårt att räkna ut vad de mest av allt önskade sig när de blev större: att få kappsegla som de stora pojkarna i en egen Stjärnbåt! På detta sätt knöts kustens barn och ungdomar till seglingen lika säkert som metallspånet till magneten utan inblandning av varken förening, föräldrar eller marknadskrafter i underbar miljö. 

Summeras ungdomsrörelsen finner vi att den möjliggjorde samtidigt löpande parallella aktiviteter inom samma intresseområde i åldrarna 8-18 år under längre tidsperioder med unika utvecklingsmöjligheter av de personliga resurserna då gränser och fackindelning inte förekom. Det normala är annars att schemalagda målsättningar och program formuleras i förväg och att skarpa gränsdraganden ofta sätts upp av vuxna som bildar vattentäta skott mellan ungdomar och isolerar dessa från varandra, som till och med kan ge upphov till konflikter. 

En rorsman var mån om att ha tillgång till gastar som var duktiga, därför behandlade man oftast varandra med respekt och förståelse, för annars kunde det hända att man stod utan gast när det just behövdes. Genom besättningarnas skiftande sammansättningar spreds ju också idéer och insikter mellan individer och mellan besättningar mycket snabbt. 

Denna bakgrund formade de unga deltagarna som blev väl rustade i olika avseenden, vi lekte oss fram ända in i vuxenlivet. Därmed inte sagt att seglingsbakgrunden befriade oss från en ung människas alla prövningar men att övergången till vuxenlivet underlättades. 

Det är intressant att höra vittnesmålet från en av gastarna till nu bortgångne Paul Elvström- kanske den störste av alla seglare. 

Paul Elvström anlitade under en lång tid Valdemar Bandolowski som gast åt Elvström i Soling, han bekräftar att Elvström krävde mer av gasten än de flesta andra rorsmän. Efter ingående förberedelser och diskussioner anförtroddes sedan denne gast ett långt större ansvar än vad de flesta skulle förmoda. Elvström ville ha all information: vindförhållanden, andra båtars gång, kompasskurser och liknande. Även om han tog alla besluten kunde han känna sig osäker om han själv hade en annan uppfattning än gasten. Bandolowskis vittnesmål om Elvström säger en hel del om varför vissa av människor i idrottsvärlden blev framgångsrikare än andra. Bandolowski blev efter samarbetet med Elvström guldmedaljör i Soling-klassen både vid OS 1976 och OS 1980! Listan kan göras lång på liknande exempel redan från 1920-talet. Estlanders korta år i Sverige fick Arvid Schulz och Hakon Reuter att blomma ut inte bara för att de seglade Estlander ritade båtar utan som tidigare gastar till Estlander. Bröderna Folke och Magnus Wassén blev sedan ”elever” till Schulz och gav Estlander-arvet den tredje guldpokalsegern 1961 av de sammanlagt 9 segrar som Sverige då hade tagit.  

Denna organiska skola ersattes sedan av den avgifts schema- och avgifts belagda seglarskolan- den som vi känner som den verkliga. Jag vill understryka att den mycket väl kunde vara av betydande värde om inte samma utsträckning. Mer vanligt fanns en ”anställd” grabb på sommarjobb i femtonårsåldern stående i en styrpulpetbåt med 60 hästare i aktern med megafon i handen ropande kommando ord genom motorbuller till en stor klunga gröna optimistjolle seglare som mest påminde om en vilsen andflock. 

Resultaten talar sitt tydliga språk: vi har senare aldrig varit i närheten av de internationella resultat som var frukten av den organiska rörelsen för nu mer än 50 år sedan.

 

 


Båtar åt alla möjliga håll

2018-+1-11
12.13
Dick Berghede: Jag fick inte segla praktiskt förrän 15 år då jag lyckats med syrrans benägna lånebidrag 500 kr tjatat till mig en gammal Stjärnbåt som behövde renoveras. Men teoretiskt tyckte jag att jag kunde det mesta, jo,jo! Men sedan blev det desto mer och jag hade förmånen med två goa kompisar som turades om att gasta mig. När det brallade i var vi alla tre ombord grymt samspelta och gillade givetvis läget. Vi tre träffas fortfarande varje sommar och seglar en sväng. Oj vad det betydde mycket för oss dessa ungdomsår! Att jag sedan blev en av de två första distriktsseglarinstruktörerna i Göteborg Hallands Seglarförbund är väl en annan historia antar jag?

2018-01-12
20.20

Pelle Fälth: Igenkänning! som 11-åring började jag segla Andunge med min 6 år äldre bror, gissa vem som fick skota! Vad gäller 3dje Folkbåtsgasten så hade vi, när det begav sig, en rorsman, en som skötte focken och en som skötte snacket. Funkade utmärkt, då vi fick löpande info om vindvrid, strömmar och vågor samt om vad de andra hade för sig.
   
   
   
   
   
   
   
   
   
   
   
   
   
   
   
   
   
   
  .
   
   

 

 

0000000000