Varför tog den fruktbärande ungdomsseglingen plötsligt slut?

 

Varför tog den fruktbärande ungdomsseglingen plötsligt slut? 
Text: Tomas Svensson 2018-01-08

 

Den frågan har jag ägnat mycket funderingar kring- egentligen ända sedan den tiden. Här är mina personliga slutsatser. 

Säkerligen var det många samverkande sociala faktorer, samhällsförändringar och värderingar. Dessvärre medverkade segelsporten själv till seglingens tillbakagång vilket kommer att framgå. 

”Vilket är målet för vår segelsport,
en liten specialiserad grupp som kan göra sig gällande internationellt
eller detta att så många som möjligt skall få komma ut på sjön? 

En allt för svårseglad båt kan göra att ungdomen tröttnar
och seglingen mister sin stora bredd.” 

Seglarbladets mästerlige redaktör Yngve Rydholm i en skrämmande framtidsprofetia i mitten av 1950-talet. 

Vi har sett att det var badorterna som genererade starten för ungdoms seglingen redan under tidigt 1900-tal. När ungdomsseglingen tappade positionen med början under 1970-talet och särskilt 80-talet- hade badorterna förvandlats till året runt samhällen och vuxit ihop som förorter till Göteborg. Det fanns inga badorter som man reste till längre- istället reste man ifrån! 

Kappseglingstraditionen löstes upp. Familjer som tidigare varit hemma under sommaren reste istället bort under sommarlovet på långsegling i större båtar eller utlandsresor och till och med utlandsboende. 

Kullavik som tidigare sjöd av liv i juli var blev öde bortsett från en och annan vilsen bilturist. Kappsegling upphörde inte men fick läggas i början och slutet av sommaren- helt enkelt för att det varken fanns tillräckligt med deltagare eller funktionärer. Kappsegling som tidigare var prioritet blev sekundärt. Detta tillsammans med nedanstående iakttagelser var nog de främsta förklaringarna. 

Bilen styr båten. 
Kappseglande under 1970-talet började nu snabbt få en helt annorlunda karaktär. Vilket senare skulle visa sig vara början på slutet för områdets kappseglingstradition och dess fruktbärande resultat. En stor del av båt beståndet bestod nu av jollar. Trailerburna ekipage där bilen gjorde seglandet mindre lokalt förankrat men istället mer beroende av framkomlighet med fordon, sjösättningsramper, tillgång på personer med körkort, parkering, övernattning, servering, service, omklädning, duschar o.s.v. Seglandet blev beroende av bilen i högre grad än någonsin tidigare, detta kan också förklaras om man ser på bilbeståndets storlek i Sverige år 1950 så var detta under 200 000 fordon. 20 år senare 1970 var antalet hela 2 100 000. 

Många av de små badvikarna, där de lokala båtklubbarna hade arrangerat flertalet av kappseglingstillfällena hade små eller inga möjligheter att ta emot 100 trailer ekipage som på någon timma skulle lasta av och rigga båtarna, hitta parkering för både bil och trailer och sedan efter kappseglingen rigga av och lasta på. Det var möjligen bara GKSS-hamnen och Kullaviks båthamn som nätt och jämnt kunde klara en sådan ansamling av bilar med båt på trailer.  

När de trailerburna båtklasserna introducerades på allvar försvann sedan också många seglingstillfällen av praktiska skäl, ofta måste en eller kanske ett par timmar användas för transport till och från vattnet samt till riggningsproceduren som tog avsevärd tid från den aktiva seglingen. De flesta ungdomar hade ju heller inte uppnått körkortsåldern och då var man ofta helt beroende av att någon vuxen hade möjlighet att inte bara sörja för transporten utan också vänta under hela seglingspasset eller återkomma efter överens kommen tid. Detta medgav knappast att ett trailer ekipage som var stationerat på något avstånd från platsen för seglingen skulle kunna hinna med alla förberedelser och sedan efter seglingen åter packa ihop all utrustning och komma hem under en eftermiddag eller kväll. Seglingstillfällena och seglingstimmarna blev naturligtvis långt färre genom detta, vilket fick negativ effekt på seglingsförmågan särskilt för de nya och mer oerfarna seglarna som under de första åren måste segla mer återkommande. Många av dagens båtklasser är fortfarande hjulburna som sjösätts vid kappseglingar men sällsynt däremellan, vilket ger mycket få effektiva seglingstimmar per år. Det totala antalet båtar ökade men de kom nu att användes i allt mindre utsträckning. 

Seglingen var inte längre enkel med intresse gemenskap utan dyrbar, komplicerad och individualistisk och kanske värre- den krävde massor av tid för transporter och förberedelser innan man ens kom i vattnet. Och tid blev efterhand i samhället en allt större bristvara. Seglandet blev mindre spontant mer schemalagt. 

De stora folkfesterna under regattorna efter kusten då det flaggades och firades långt inåt land kändes plötsligt avlägsen. Tages spelade inte längre i den sena kvällen i Kullaviks båthus där hela hamnen var full av mopeder och ungdomlig livsglädje. De många trevliga lokala festerna som skapade nya bekantskaper efter seglingarna försvann också. Ungdomsseglingen hade förlorat sin andliga själ.  

Föräldracoaching. 
Seglingen genomgick också andra betydande sociala förändringar, ungdomsseglingarna utgick nu oftast från förutsättningen att föräldrarna transporterade seglarna och deras båtar till både träning och tävling och överhuvud taget coachade seglandet och var närvarande på olika sätt, vilket var välment men inte alltid så behjärtansvärt då styrning och påverkan inte sällan kom i konflikt med ungdomarnas egna önskemål och val, vilket naturligtvis hämmade och försenade ungdomarnas utveckling. Den som vittnar om detta är en vän som är psykolog och arbetat på ett av våra seglingsgymnasier. ”Bäst är om ungdomar upplever att de lärt sig allt själva” berättade denne. 

Insikten och betydelsen av de avgörande fördelar som fanns tidigare, där intressegemenskapen och kommunikationen mellan olika ålders grupper av ungdomar bildade en naturligt individuell och stegvis skola hade ännu inte klarnat, knappast heller inte att utövarna lärde sig själva, och av varandra genom praktiska erfarenheter. Det var något som först efterhand trängde in, och den fulla vidden av detta har ännu inte idag bildat någon grund för ett förändrat synsätt. 


”Idealister som inte kommer att ersättas av någon.” 
Rolf Hesselroth frågar sig efter en översikt av Starbåtsseglingen föregående år i Seglarbladet 1972 under rubriken ”Hur länge?” ”Man frågar sig verkligen hur länge svensk Starbåtssegling, enkannerligen Göteborgs starbåtssegling, skall hålla sig i topp. Om våra tre bästa fortsätter att vänsterknäcka i Soling (Pelle och Stig) och Tempest (John) så tror jag att både tid och pengar kommer att tryta. Träningsmöjligheterna i Göteborg och dess närhet är f n obefintliga. Våra "coming men" tröttnar eftersom ingen av toppseglarna seglar på hemmaplan, antingen är det seglingar i Stare eller också någon annan klass utomlands. Som det nu är hänger hela västkustens kappsegling oavsett klass och form på en handfull idealister som inte kommer att ersättas av någon.” Rolf Hesselroth var en auktoritet inom segling. Förutom att han bland annat var lagledare i segling var han tidigare banchef vid Starbåts-EM. 

Äldre juniorer, förlorades för seniorseglingen.  
Tyvärr skulle inte det stora antal äldre juniorseglare som hade tillägnat sig bred seglingskunskap fortsätta som seniorer i samma omfattning. Att fortsätta segla på högre nivå i seniorbåtar skulle bli förbehållet allt färre seglare i den nationella eller internationella eliten. 

Seniorseglingen i området hade minskat. 1950-talets och det tidiga 1960-talets segling i Starbåtar och andra seniorklasser var nu mycket tunna. Trots att det fanns en hög seglingskompetens hos det stora antalet äldre juniorer så fortsatte man inte sitt seglande. Under en träff hos GKSS-junioravdelning hösten 1964 medverkade den nyblivne olympiamedaljören från Tokyo, Pelle Petterson som uppehöll sig vid denna fråga som han naturligtvis insåg var av största betydelse, han rekommenderade särskilt alla unga seglare att fortsätta även efter juniortiden. 

Stjärnbåten var en förhållandevis billig klass att utöva kappsegling med, idag skulle vi säga mycket billig för här fanns tidigare ingen eller obetydlig materialutveckling och utrustningen var tillräckligt slitstark för att hålla länge, dessutom ägde alla seglingar rum lokalt, utan kostnader för resor och uppehälle men skulle man sedan gå vidare skaffa en Starbåt eller en Drake blev det avsevärt mycket dyrare, inte minst genom att besättningen tvingades få sitt behov av kappseglings konkurrens utanför distriktet då det lokala deltagandet var sparsamt. 

Båtklasser i mängder, färre deltagare. 
Det allvarliga med de flesta nya båttyper var att de var allt för lika de redan etablerade. Den till att börja med ökande stimulans som skapades genom detta kom istället att motverka utvecklingen, genom att de tidigare homogena och talrika klasserna istället tunnades ut. 
De stora regattorna där deltagarantalet varit rekordhögt minskade sedan snabbt i början av 1970-talet. Klasserna blev fortfarande fler men deltagarna färre. En större regatta under början av 1970-talet med 150-200 startande innehöll ofta drygt 20-talet klasser. Om man ställer detta mot Kullaviksdagen 1957, då sällskapet firade 40 år så deltog också 200 båtar men startfältet bestod bl.a. av 47 Stjärnbåtar och 79 GKSS-ekor! Eller Budskärsdagen 1954 med ”endast” 187 startande båtar men med tre rejäla startfält, eller vad sägs om: 54 Stjärnbåtar, 39 J 10:or och 66 GKSS-ekor! Ganska snart skulle denna uppsplittring få konsekvenser även för kvaliteten där en klass kunde innehålla 2 eller 3 rätt överlägsna seglare, men där de övriga var mer oerfarna. Förhållandet att det framförallt var tvåmansbåtar som stod för minskningen främst Stjärnbåtar, J 10:or och GKSS-ekor fick också till följd att nyrekryteringen försvagades och den stora och årliga genomströmningen av färdigutbildade seglare upphörde från dessa tidigare dominerande klasser. Förutom att minskningen föll på 2-mans båtar handlade det dessutom de tidigare största klasserna. Det skulle visa sig vara ett stort avbräck som inte kunde ersättas. Ett par klasser tjänade i viss mån som uppsamlingsklasser där ”eliten” eller spillror från de andra hämtades upp, det var främst Snipe bland jollarna och 606 bland kölbåtarna, dessa klasser som var förhållandevis enkla och billiga att köpa och segla med skulle stå sig väl ännu under många år. 

Kappseglingserfaren juniorledare: ”Sätt seglaren främst.” 
Att mycket fokus kom att läggas på båttyperna och båtmaterialet istället för att fokusera på seglaren och seglandet skulle prägla den framtida utvecklingen i allt större omfattning. GKSS nye juniorledare Carl-Henrik Ström skulle vid flera tillfällen uppmana: ”Sätt seglaren främst.” Men det var en röst som drunknade i materialutbudet: samma år presenterades över 90! nya båttyper bara i Seglarbladet. 

Hade man då från seglings-organisationernas sida någon möjlighet att påverka denna utveckling? Självklart kunde man inte förhindra träbåtarnas gradvisa försvinnande från kappseglingsbanorna, och naturligtvis inte heller följderna av de stora sociala förändringarna i samhället som sedan skulle förändra kappseglingstraditions förutsättningar, men säkerligen skulle de negativa effekterna av detta kunnat motverkas. 

Detta hade kunnat bli möjligt om den strategi som visades genom det misslyckade försöket att bygga om Stjärnbåten hade ersatts av en positiv strategi som istället skulle ge ett aktivt stöd åt ett par av de klasser som redan hade visat livskraft, och som hade etablerat sig internationellt, så hade man mycket väl kunnat profilera och stärka seglingsintresset och deltagandet, mot detta skulle sedan de mer svaga båtklasserna haft svårt att göra sig gällande. 

Denna möjlighet skulle emellertid förbli outnyttjad. Tvärtom så var det nästan ständigt någon ny båttyp som skulle bilda nya klasser och därmed främja seglandet mer, och på ett bättre och effektivare sätt än de båtar som redan fanns! 

Överdrivet elittänkande skadade seglings rekryteringen och hela seglingens livskraft. Tyvärr hade både KSSS och GKSS stor del i den skuld som bestod i att man handlade i all välvilja ändå bara fungerade som extra marknadsförare åt båt importörer och båt tillverkarnas nya modeller istället för att gynna och främja de egna medlemmars kappseglingsintressen i de redan etablerade båtklasserna. 

När det breda intresset för kappsegling visade på en vikande tendens stod man nu med mängder av båtklasser med glest deltagande och svag konkurrens. Båtklasser som inte längre utvecklade seglaren.  

Den ojämna fördelningen med att nästan samma seglare nästan ständigt belade de främsta platserna medförde naturligtvis att många av de övriga tröttnade på att bli distanserade, det blev ju heller inte så inspirerande för de främsta att tävla i en klass där prislistan nästan kunde räknas ut på förhand. Värdet och glädjen av att segla i någon av dessa svagare klasser kom därför självklart att devalveras efter hand. 

Senare under 70-talet när de tidigare gynnsamma ”utbildningseffekterna” förlorades blev också svårare för oerfarna att komma ikapp de mer erfarna seglarna, vilket ofta också fick till följd att man slutade att delta i kappseglingar. Lägger man därtill den allt snabbare materialutvecklingen och dess ekonomiska följder så förklarar detta en del den kraftiga tillbakagången. Denna allvarliga trend analyserades tyvärr sällan eller aldrig, man var mer fokuserad på att skaffa nya seglare genom seglarskolor än att planera för att de redan utbildade seglarna skulle finna motivation och få stöd till att fortsätta att utveckla sitt seglande. 

GKSS talesman: ”Juniorerna tappar hårdheten.” 
År 1973 skriver Peter Lundh från GKSS junioravdelning i Seglarbladet under den rakryggade och spetsformulerade rubriken: ”Juniorerna tappar hårdheten.” Anledningen var att juniorernas Ahrenbergs regatta på Långedrag hade genomförts i en frisk vind på 10 meter per sekund, men sjön hade inte varit svår. Av 40 startande kom endast 3 stycken i mål, båtarna bröt av olika skäl men främst var det att jollar inte kunde resas efter kullseglingar, en del hade också fått in vatten mellan ytter- och inner skrov och låg i marvatten. 

Varken båtar eller seglare hade varit var förberedda på en helt vanlig friskväderssegling. Peter Lundh kommenterar detta: ”Kommer ni ihåg Stjärnbåten och GKSS-ekan? Vad var det för fel på dem som kappseglingsbåtar? Att de var goda sjövärdiga båtar kan många intyga. Tag ekan, där fick man lära sig att handskas med sjö och vind så att båten ej kappsejsade. Det var en viktig punkt och det är den jag saknar då jag sett Ahrenbergs regattan 1973.” 

Allt skedde nu mycket snabbt. På bara 5 år förändrades områdets kappseglings förhållanden bland de yngre lika mycket som de 25 föregående åren. Helt klart låg en hel del av förklaringen i bristande förberedelser hos en hel del av deltagarna, eller exakt uttryckt: för få seglingstimmar både i kvantitet och kvalitet. 

Peter Lundh fortsätter sedan och liknar de seglande ungdomarna och coachande föräldrarna vid ”Pro Racing Team.” ”Idag ser man vissa ekipage som påminner starkt om Ronnie Petterson fast i mindre skala. Killarna kommer in i depån, där föräldrarna är mekarna och ungdomarna är förarna som endast tittar på och dirigerar mekarstallet.” (Ronnie Peterson var Sveriges genom tidernas främste Formel 1 förare) 

”Mekandet” under dagen för kappsegling eller till och med under kappsegling bekräftar att antalet seglingstillfällen varit otillräckligt. ”Mekandet” skall naturligtvis sedan veckor tillbaka vara avslutat, för sådant hör till förberedelserna inför kappseglingar så att sedan full uppmärksamhet kan ägnas åt seglandet. 

Mycket av den tidigare grundliga och omfattande ”utbildningen” och seglingsvanan bland ungdomarna hade i stor omfattning gått förlorad, och inte bara förmågan att hålla båten på rätt köl utan också mycket av seglingsförmågan. Värt att notera är också Peter Lundhs fråga: ”Kommer ni ihåg Stjärnbåten och GKSS ekan?” På bara några år hade dessa nästan försvunnit från kappseglingsbanorna. Samma år gick för sista gången kappseglingen om ek-kannan på Särö som tvingades upphöra efter ett kvarts sekel. 

Pressens lokala rapportering upphör. 
Seglingens tidigare centrala position bland sporthändelserna, för att inte säga bland nyhetshändelserna i massmedia sjönk efterhand till förströdda notiser, och den detaljerade lokala rapporteringen från de olika seglingarna hade upphört helt. Men den mediala bevakningen brukar öka tillfälligt när OS seglingarna äger rum. Speciellt om det gått dåligt för Sverige i övrigt inom friidrott eller andra områden. Bröderna Sundelins guld i OS i Mexiko, och Acapulco 1968 i 5,5 meters klassen är ett sådant exempel när Sverige stod fattigt på medaljer. Deras guld väckte därför en enorm uppmärksamhet, och det har blivit ännu tydligare idag när segling är så marginaliserad från allmänhetens perspektiv. ”2012 skapar det enda svenska OS-guldet genom Lööf och Salminen ett tillfälligt glädjerus i hela Sverige. 

Kappsegling idag, inte för vem som helst. 
Kappseglingssporten lever kvar, men har förändrats i grunden och har nu åter blivit en smal sport precis som under perioden från år 1900 och fram till slutet av 1920-talet. Seglingen har även fått en liknande exklusivitet. Kappseglade i många klasser har således blivit mycket dyrbart som bara kan utövas av deltagare med mycket god ekonomi och ofta med hjälp av kommersiella sponsorer. Det som saknas är den kungliga glansen runt segelsporten samt dagspressens och radions uppmärksamt följande bevakning som rapporterade om svenska internationella seglares aktiviteter som Pelle Gedda, Folke Bohlin, Sven Salén m.fl. 

Situationen liknar den som fanns för drygt 100 år sedan: Andelen större, dyrare och märkliga segelbåtar ökar. Till och med de flata skrovformer riggade med stor segelyta, som bland annat Gunnar Mellgren ritade för drygt 100 år sedan. De extrema snabbseglarna är tillbaka, och med den en ny racerålder. Ibland kan åter handla om att rorsmannen inte äger båten utan är utvald. Lön till gastarna har på nytt blivit aktuellt. Tillbaka är också stora mängder skådelystna som samlas och tar del av den nya seglingsteknikens under som exempelvis Matchracingseglingen som finansieras av näringslivet för yrkesbesättningar med stora prispengar. Till och med besättningarnas seglaruniforms -tradition som försvann när ungdomsrörelsen startade på 1930-talet har kommit tillbaka, även om modet och material är nytt. Kappseglingssporten har efter ungdoms- och folkrörelseperioden åter blivit en aktivitet för en smal kategori av utövare i mycket exklusiva sammanhang. 

Sporten har också förändrats genom att resultaten som tidigare kunde relateras till graden av seglingskonst hos utövaren nu även kan äga rum och börja framför skrivbordet framför datorskärmen där olika material beräkningar och prestanda analyser kan utföras och efter detta kan utrustningen komponeras och beställas för kommande kappseglingar. Det händer också inom större kölbåtsklasser att datorn används även under kappsegling genom att räkna ut gynnsammaste kurs mot målet under växlande seglings förhållanden. Insikter om naturvetenskapen har där istället ersatts av kännedom om datateknologins möjligheter. 

Starka krafter har inverkat på den internationella bankappseglingen för att göra denna mer publik- och media vänlig som ett medel att stärka seglingens ekonomiska status mot andra konkurrerande idrottsgrenar vilket paradoxalt nog istället bidrar till att segling förlorat mycket av sin egenart och blir mer underhållande show, där den bildmässiga ytan som man visar upp gör den förvillande lik andra vattensporter, och faller då gärna in under sådana kategorier. Det finns seglingsföreträdare som ser skateboard och snowboard som allvarliga konkurrenter till junior kappsegling. Under sådana omständigheter blir givetvis kappseglingens naturligt starka profil reducerat till något vardagligt och anonymt. Den klart tuffaste seglingen sker ändå inte i båtar, utan på olika former av segelbrädor. Det har klagats på att segling inte gör sig bildmässigt då det går för långsamt, och att vissa båtklasser borde bytas ut av denna anledning! men det är knappast ett hållbart argument, Golf är ju avsevärt mycket långsammare utom i tillslaget, och anses ju bildmässigt fördelaktigt och drar stor publik även på bildskärm. 

Segelsporten träder själv inte fram och profilerar sitt starka ursprungliga budskap, utan går i näringslivets ledband, och har sålt sig till marknadsförare efter andra större sportgrenars mall, där segling ofta hamnar i bakgrunden. Segelsporten skall säljas, det anses som en självklarhet, men detta skapar inte det seglingen behöver, utan ger bara mer bidrag som ytterligare ökar seglingens behov av fortsatt stöd och styrning. En beroende framkallande medicin, som heller inte botar segelsport-patienten. Makten finns hos de som brukar och utnyttjar seglingssporten som ett medel för att främja egna eller andra intressen, och som inte tar något ansvar för seglingens framtida utveckling. 



Teknologi med bäst före datum. 
Utrustning och utföranden inom seglingen baseras i vissa klasser på avancerade material som kevlar, kolfiber, titan och en ständig ström av nytillkommande olika kompositmaterial som ibland kan vara oerhört dyrbara, men som ofta ett måste att skaffa om man vill försöka hänga med i toppen. Så snart ett uppehåll görs i deltagandet, men där aktiviteterna sedan skall återupptas så blir det material slakt och nyanskaffning. Båtarna är dessutom i många fall så snävt tillverkade att de bara efter ett par år helt enkelt drabbas av materialutmattning vilket kräver att de måste förnyas. Det är således inte bara utveckling av nya material utan även snabb förslitning. De företag som marknadsför denna teknologi blomstrar, men samtidigt också sponsrar de mest framgångsrika seglarna. Det blir således majoriteten som satsat stora pengar för att vinna men sedan misslyckas eller inte når fram som betalar det mesta av kalaset. Elitskiktet hotar att bli än tunnare. 

Framtidsscenariot av segling i media riskerar att bli en konstlad showuppvisning av utvalda välbetalda seglingsartister i lånade extrema båtar. Seglingsartister som tävlar om miljonpriser, har scenisk utbildning och bevakas med snuttar av reklamkanalerna. Vi är på god väg dit, även om det inte behöver bli så, men det kanske hade varit till fördel för den äkta seglingen, så att en debatt kan komma till stånd. En debatt kring seglingsfrågorna, som knappast funnits på många decennier behövs mer än någonsin.  

Det som Yngve Rydholm i GKSS varnade för 50 år tidigare: att sporten skulle mista sin bredd och attraktionskraft om båtarna blev för svårseglade eller avancerade kom att dröja, men blev sedan verklighet på ett sätt som väl ingen kunnat ana. Hans fråga hörs åter, starkt och profetiskt klingande: ”Vilket är målet för vår segelsport, en liten specialiserad grupp som kan göra sig gällande internationellt eller detta att så många som möjligt skall få komma ut på sjön? En allt för svårseglad båt kan göra att ungdomen tröttnar och seglingen mister sin stora bredd.” 

Hur skall man då kunna få tillbaka detta bredare intresse för både segling och kappsegling? Eller skall kappsegling vara ett exklusivt utövande för ett fåtal seglingsanställda som lockas med feta löner och allt högre prispengar? 

Det finns i dagens seglings sammanhang ofta så mycket ekonomiska resurser att segelbåtar ibland tillhandahålls av segelklubbar med tanke på juniorer. Dessutom finns det också instruktörer och tränare. Men det som saknas är ändå i många fall utövare, trots välplanerade satsningar. Under tiden för göteborgsseglingens ungdomsrörelse kunde det vara högsta lycka att bara få följa med ut i en segelbåt. Där skapades aktiviteterna genom intressegemenskap under lust och lek. Detta kan naturligtvis inte ersättas av att man tillhandahåller pengar, båtar, material och instruktörer. 

Seglingen måste hitta tillbaka till sin själ för en ny start!

 


Vad var det som hände?

2018-01-08

Torsten Jacobsson: Så sant som det är sagt. Någon enstaka ordförande i GKSS har förgäves försökt ställa tillbaka klockan till mer breddsegling och inte bara elitsegling; dock utan framgång. Överskottet från stjärnbåtens 100-årsjubileum 2013 gick till GKSS juniorer med en uttrycklig önskan från oss äldre båtrenoverare att medlen skulle användas till annat än just elitkappseglandet. Hur det blev därmed vet vi inte, men vi hade vår egen kappseglande ungdomstid i tankarna. Var sak har sin tid och samhället förändras över tid; det kan man inte enkelt göra något åt. Men visst var vårt seglande i ungdomens dagar allmänt danande för ett båtliv i största allmänhet. När det blev dags att mönstra för värnplikten, var det många av oss som vände oss till "farbror Ragnar" för att få ett intyg, som skulle hjälpa oss att hamna på KA 4 för att även i uniform få verka i våra kära skärgårdsvatten.

2018-01-08

Brita Wallin: Tack för dessa ord från en " tjej" som seglade stjärnbåten under 40 - talet.

2018-01-08 Dick Berghede: JA som sagt så sant som det är sagt!
Vi föreslog efter Stjärnbåtsjubileet att man skulle försöka sätta upp en juniorregatta i Långedrag igen från Tribunen med hjälp av pengarna som blev över. Därav blev intet. Kanske dags nu?????
2018-01-08 Tomas Svensson: Än finns det hopp!!! På midsommardagen 2013 har jag av en händelse ärende till hamnen i Nyhamnsläge, norr om Höganäs. Det är småblåsigt med ett lätt duggregn. Där pågår precis ett rorsmansmöte. Omkring 10 personer i åldrarna 5 till 40 år står samlade runt en bred skåning med ännu bredare shorts och de nakna benen i träskor. Med svepande armrörelser pekar han ut bansträckningen och nämner för mig helt främmande namn, men som verkar vara helt bekanta för mötesdeltagarna. Medan han nämner att om det blir fint väder kan ni ta ett varv till hasar han samtidigt upp shortsen med en invand rörelse. Han avslutar med: ”Några frågor?” Ingen har något att tillägga, varpå skåningen säger med eftertryck: Ha det nu roligt där ute! 

Varpå rorsmansmötet var över och deltagarna sakta beger sig att pyssla med sina båtar. Jag har ingen aning om vilka båtar det rör sig om, men efter en stund ser jag att några personer går ombord på en gammal Vega havskryssare från 1970-talet på andra sidan av den lilla hamnen. 10 minuter senare puttrar den ut ur hamnen med hjälp av sin inombordsmotor. Man kan se 4 personer i olika åldrar ombord och där 5-åringen. Samtidigt hissas segel på en helt annan typ av båt inne i hamnen, en nästan lika gammal båt: en Yngling, lägger ut och med några korta slag passerar det trånga hamninloppet i motvinden. Ombord finns 2 pojkar. Vid rodret en kille i 16 års ålder med en gast som inte ser ut att vara mer än 11-12 år. Nu syns ytterligare en danskregistrerad Yngling på väg ut och det var kappseglingens sista deltagare, tydligen inköpt från andra sidan sundet.

Jag stannar för att titta vidare på den lilla brokiga eskadern av deltagare med lite solkiga och inte helt nya segel. I begrundan beger jag mig sedan i duggregnet mot bilen. 

Det var så här det började för 125 år sedan. Jag tänker på Olof och Robert Lindstrand utanför Långedrag 1887 när de med sina udda primitiva små båtar inte fick vara med att kappsegla. Olof styrde exempelvis deras segeleka med en åra. De grundade då ett eget segelsällskap: SS Aeolus. De lyckades senare gå i spetsen för initiativ som påverkade den tidens välbärgade seglare i detta sällskap med stora båtar att verka för att bredda och öka intresset för segling, inte genom strid utan genom samförstånd och sakliga diskussioner.

Jag försöker samla intrycken av denna ”Kappsegling.” Här återfanns kappseglingens kärna: trots udda båtar och framförallt åldrar såg man gemenskapen mellan deltagarna och blir det fint tar ni ett varv till. Det var glädjen och nöjet att mötas där ute, inga andra båtar syntes i någon del av sundet, det var tomt ända mot Själlands udde, bara de tre gamla segelbåtarna avtecknade sig mot den regntunga himlen och mot den såg seglen nästan nya ut.
2018-01-08 Lisbeth Caspersson: När det gäller stjärnbåten, som jag var med och kappseglade i på 60-talet, där det var minst 30 startande, hände något märkligt när stjärna 66 lanserades. Helt plötsligt dog klassen ut. Vet att väldigt många slutade segla stjärnan i ren protest.
2018-01-08 Anders Wiss: Här gäller som allt annat om vad man vill
- Var står vi?
- Vart vill vi!
- Hur tar vi oss dit.
Räkna tiden på sjön och inte farten. Kanske skall införa att de som har dokumenterad mycket tid på sjön får starta före de som har mindre dokumenterad tid. Jaktstart finns ju på skidor
2018-01-08 Tomas Svensson: Som min kommentar: Än finns det hopp- visade finns ett oväntat intresse för kappsegling utan krav och prestation hos såväl Stjärnbåten som i andra sammanhang. Avståndet mellan allmänheten och seglingen måste förkortas och seglingen åter bli ett forum för gemenskap och glädje i improvisationens tecken, åtminstone inledningsvis. Med dagens möjligheter att kommunicera skulle det var lätt samla allt fler seglings intresserade. Det är en god början....
2018-01-08
19.00
Niclas Strimell: Jag kommer säkert att reta många här nu, men jag skulle gärna se något som liknar folkrace, där vem som helst kan köpa vinnarfordonet, det skulle hämma materielfokuset och sätta seglarna på prov. Kölbåtssidan är jag dock rädd är hopplöst förlorad. Efter att ha pratat med ganska många ungdomar så finns det inget större intresse för att greja med större båtar som inte ger skiffarnas kickar med hög hastighet och att snabbt komma ut på vattnet för att sedan snabbt packa ihop. Man vill ut på vattnet, men man vill också hinna med kompisarna på kafé eller på puben. Lägga helger på bottenmålning och liknande före och efter säsong finns inte. Jag har sett flera kölbåtar i sommar på blocket som man skänker bort. Det har inte varit dåliga båtar på något vis. Nu vågar jag inte skriva mer, vill ju inte reta gallfeber på alla.
  Tomas Svensson: Mig retar du inte alls- tack för ditt bidrag! Men jag tror man i första hand får rikta sig mot yngre och/eller mer seglings ovana där segling i sig- eller bara få vistas i ett flytetyg är roligt, inte bortskämda ungdomar som vill ha en kick- det förstår jag är helt omöjligt.
  Niclas Strimell: Här fokuserar jag faktiskt mest på optimistjollen, men det vågade jag inte skriva. Den skulle kunna bli en billig instegsbåt från dagens priser.
  Anna Berghede: Titta bara pa vart AC har hamnat helt plotsligt nar det gar fort och alla kan forsta sa har det blivit en publik sport, inte sjutton vill nagon sitta och titta pa TV nar 12 orna eller j batarna seglar. Vill man bredda segling sa far man se till att det blir mera publik vanligt sa folk vill folja det.
  Niclas Strimell : Jag kollade mer på j-båtarna än på AC. Det blir spännande nu att se den nya klassförändringen.
  Anna Berghede: Ja men det är du. Dom mesta gjorde inte det.
2018-01-08 Dick Berghede: Så lätt retar du nog inte någon Niclas. Men hela problematiken är ganska intressant. Man kan jämföra lite med t.ex. diskus & kula. Där använder vad jag förstår alla samma material. (olika för dam och herr men ändå) Den klassiska sprinten är väl 100 m överallt vad jag förstår. men redan när man kommer in på stavhopp så blir det genast värre. Så det där med materialet är knepigt?
2018-01-08 Håkan Olsson Mycket intressant och väl beskriven ”utveckling”
  Niclas Strimell: Jag kan ta ett ganska nytt exempel. Man införde en helt ny klass i radiostyrda segelbåtar för att minska gapet. Här kunde du nu köpa en Dragon Force 65 för runt 1500 kronor, bara lite sammansättning sedan klar att tävla med. Jag köpte en och gick med i förbundet och tilldelades ett segel nr. Sen fick jag reda på att man bestämt att man skulle använda en grundare köl då byggnadskonstruktionen hade en tendens att spricka i kölfickan. Sen rekommenderades alla att köpa en annan radio med större servostyrka för skotning och ett lättare batteripaket. Utöver detta såldes det bättre segel. Jag gick ur föreningen. Helt meningslöst, hela tanken med klassen var ju borta. Vem som helst skulle ju kunna köpa båten och sedan dyka upp och tävla direkt ur lådan. Det var ju det som var hela grundtanken. Jag tror att vi måste se till att det är seglaren som är i fokus inte båten. Det har ju några stjärnbåtsseglare bevisat om och om igen vid våra regattor, det spelar mindre roll i vilken båt de sitter i, de är livsfarliga ändå.
2018-01-08
19.35
Tomas Svensson: Håller med helt detta känner man igen. Det är väldigt roligt att ändra på material eller teknik. Är väl bara Laser jollen som håller stilen? Eller kanske har man börjat labba med den också?
Det är förstås inget nytt. Stjärnbåten utsattes för ständigt återkommande kritik i Seglarbladet med jämna mellanrum genom åren. Den var "för bra" "man lärde sig inget i den" "Stjärnbåten är inte bra" skrev redaren och seglingens ende bragdmedaljör Sven Salén o.s.v. Folk ville alltid ändra på allting det spelade ingen roll om båten var bra eller dålig det skulle vara något annat. Och alltid båten.. båten.. aldrig den som rår över båten! Beviset har vi- Stjärnbåten var en närmast idealisk klass och båten fyllde det önskemålet väl. Kompletterat med GKSS-ekan var en formidabel mix där båtägandet gick i arv mellan syskon- till och med generationer. Det var seglandet och umgänget som kom först redskapen( stjärnan o ekan) gjorde sitt jobb helt enkelt!
  Niclas Strimell: Jag var väldigt överraskad av hur yster stjärnbåtarna är trots sin långa köl och lilla roder. Det är ju dessutom väldigt mycket segel i förhållande till båtstorlek. Den accelererar snabbt i en krusning på vattnet och stannar tvärt om man gör bort sig och hamnar i ett lästråk. Viktplacering gör också stora skillnader. Det är en riktigt rolig båt att segla och den kräver engagemang från sin besättning. Jag är absolut ingen hejare på att segla. Men jag seglade en del optimist i yngre år.
  Stefan Silverboge: Många djupa brösttoner....vi lever i ett annat samhälle idag med många fritidsaktiviteteratt fören golf hästsport och segling och samtidigt hinna med karriär, studier och familj kallas för livspuzzle!
  Stefan Silverboge: Om vi istället tar eTT kundorienterat proaktivt perspektiv och vrider klockan framåt för att skapa något bra kan man se ett par saker där det fungerar. Personligen ser jag ett mycket aktivare liv på ostkusten med flera "hubbar" där seglingen frodas. Personligen tror jag att det beror på att klubbarna drivs som privata sällskap där det finns ett engagemang och en stolthet över vad man har byggt upp och där medlemmarna " skolas" in i gemenskapen. Bra exempel saknas inte på västkusten vi har Bassholmen och stjärngänget i Nol som utmärkta exempel! Elitseglingen är som den är och har alltid varit det och förblir en egen organism. det vi kan göra är att skapa forum där människor möts , här har både båtklubbar och klassförbund möjligheter att verka och om vi medvete driver det på ett positivt sätt där vi inkluderar och välkomnar nykomlingar , ser till att hålla materielkostnaderna på en rimlig nivåoch fokuserar inte minst på det sociala så blir det attraktivt igen. Sen gäller det att bli synliga också, tyvärr finns inget support från t.ex. Public service på den sidan, men låt försöka genom nya media och evenemang som Stjärnorna i Marstrand!
  .
   
   

 

 

0000000000