Artikel av Tomas Svensson om *66

 

Stjärna-66. Feltänk i föränderlig tid. 

Vid mitten av 1960-talet blomstrade ungdomsseglingen och segling överhuvudtaget som aldrig tidigare i Göteborg seglingens historia. De stora traditionella klasserna som GKSS-ekor, J 10:or och Stjärnbåtar levde kvar och fått sällskap av en mängd plastjollar som 5-0-5, FJ, 420 och ett flertal andra dessutom fanns Trissjollar, OK-jollar och Finnjollar sedan tidigare. 

För precis 50 år sedan kulminerade intresset med omkring 400 startande båtar hos halvsekel jubilerande K.K.K.K. 1967. 

En debatt startade hur man skulle kunna begränsa antalet deltagare! Ja det var på fullt allvar. Nedlåtande ondgjorde sig kritiker över mass seglingens alla nackdelar. Men den tråden tänker jag inte utveckla i detta inlägg utan istället diskutera situationen från Stjärnbåtens perspektiv. 

Antalet båtar ökade som sagt, men hela ökningen låg nu på jollesidan medan en tillbaka gång fanns- särskilt för J 10 och i viss mån för Stjärnan. Anledningen var inte svår att lista ut. Konkurrensen från de omåttligt populära planande jollarna blev allt för svår. Trä som material var dessutom på väg bort och redan på båtmässan 1969 kunde träbåtarna räknas på ena handens fingrar. 

På något märkligt sätt drogs inte dessa slutsatser. Istället togs fasta på det uppspirande elit tänkandet: instruktörer, klassmästerskap och olympiska banor. Stjärnbåten borde ”moderniseras” så att gasten fick mer att göra genom att förse båten med spinnaker och större fock. Prestation och ”träning” kom att gå före lek, glädje och intressegemenskap- hela näringen för den dittills så enormt framgångsrika ungdoms seglingen. 

Initiativet med omriggningen kom från KSSS junior kommitté 1965, som kontaktade den välkände båtkonstruktören Einar Ohlson i Göteborg för att framställa ritningar till en ny rigg för Stjärnbåten. ”Genom en riggförändring i likhet med den som beslutades på sin tid i drakklassen, (1946; mitt tillägg) skulle intresset för kappsegling ytterligare stegras i Stjärnbåtsklassen. Gamla båtar med den nya riggen skulle stiga betydligt i andrahandsvärde.” löd en motivering. I en artikel i Seglarbladet (3/1966) uttrycktes med föga profetisk förutsägelse: ”moderniseringen var den injektion som klassen behövde för att i framtiden behålla sin särställning.” 

Så här i efterhand kan man konstatera att åtgärden att modernisera Stjärnbåten istället påskyndade denna tidigare så populära klassens upplösning i likhet med andra träbåtar. En båt som hade varit ungdomens mest betydande kappseglingsbåt på västkusten. Vad hade man i KSSS och GKSS för tankar om ungdomens egen uppfattning när det gäller Stjärnbåten? Efter 50 år var den helt enkelt inte längre ”inne” bland ungdomar i jämförelse med de nya spännande och snabbare jollarna. Även om det var ”junioravdelningarna” i dessa segelsällskap som tog initiativet till riggförändringen, så var det ändå tydligt att det var Sällskapens ledningar som drev frågan. 

Björn G. Rosén- den kände Finnjolleprofilen hörde till de som fullständigt sågade Stjärnbåten. Man lär sig inget i en sådan båt menade Rosén som istället hävdade: ”Kan man segla jolle kan man segla allt.” Många gånger var det faktiskt tvärtom: Jan Carnbäck kom från Stjärnan- där man inte lärde sig något- till att vinna SM i 5-0-5 1966 i Saltsjöbaden. Bröderna Peter och Jörgen Kolni kom ursprungligen från J 10(!) till att så när få OS-medalj i Tornado 1976! Dodde Broberg hoppade tillfälligt in i Flying Junior och var på en vecka i toppen!  

Försöket att modernisera Stjärnbåten ledde inte till önskat resultat trots de ambitiösa planerna utan Stjärnbåtsklassen delades, inte som man tänkt sig under en övergångsperiod, utan permanent. Kungakannan i Särö övergick nu till den nya klassen: Stjärna -66, men deltagarantalet förblev lågt, oftast bara ett tiotal startande och Kungakannan hamnade sedan i Optimistjolle klassen. Under 1969 gick GKSS ut med ett erbjudande där man erbjöd alla som riggade om Stjärnbåten ett bidrag på 500 kronor eller närmare hälften av den totala kostnaden, utan nämnvärd effekt på intresset. 

Det är intressant att notera att uppmärksamheten för Stjärna -66 till en början var mycket stor, och en nytillverkad båt ställdes ut med sin nya rigg och segelklar med hissad spinnaker på båtmässan i Göteborg detta år. Den vanliga Stjärnbåten som ännu något år kunde samla runt 15 deltagare kom helt bort i sammanhanget och blev plötsligt en doldis i jämförelse med borttynande intresse. 

När man inom KSSS 1965 tog beslutet visste man med största säkerhet att två stora omvälvningar var på väg som skulle förändra seglingen i väsentlig grad. Den första av dessa var att träbåtsklasserna var på retur, och för det andra att jollarna redan dominerade kappseglingarna, och ökade kraftigt, ändå valde man att göra en så omfattande förändring och en så långsiktig satsning som att bygga om ett större antal kölbåtar i trä. Det kändes märkligt redan på den tiden, men idag är det åter den ursprungliga Stjärnbåten man talar om medan Stjärna-66 för de flesta utanför vår grupp nästan är helt bortglömd liksom historien bakom beslutet med omriggningen. 
   
   
0000000000